Lika dramatisk som vanligt?

Är inte arg som fan. Är trött som fan. Ledsen. Deprimerad, kanske? Nej, bara för att man vill slänga sig framför en buss bara för att få vara lite ledig, eller för att någon ska bry sig, det är väl inte desperat? Jo. Det är precis som när jag var liten och önskade att jag skulle bli kidnappad för att få veta om mamma och pappa faktiskt brydde sig om mig. Friskt? Nej, inte riktigt. Men det är sant. Jag är sjukligt beroende av bekräftelse. Kanske har jag fått för lite på sista tiden, kanske är det för att jag inte tycker mig få den uppmärksamhet jag förtjänar. Jag vill inte laga mat varje dag, städa toaletten, vika alla kläder, och ibland även diska. Jag är trött på att vara fattig. Jag är trött på att plugga, men jag vill inte jobba heller. Jag vill göra något roligt, det var länge sedan jag gjorde något riktigt roligt, utan att behöva tänka på om pengarna räcker till, eller behöva låna dem från en viss familjemedlem. Tack, men jag känner mig skyldig. Jag vet att ingen bryr sig om min förbannade blogg, men jag kan låtsas om att det finns nån som läser den, som finner lite sinnesro av en idiot som jag. Nu ska jag tröstäta, så jag blir ännu tjockare. Kul.