Här kan vi läsa om Reinfeldts tankar om barnfattigdomen. Det som är mest skrämmande är kanske kommentarerna, där någon bland annat beskrivit hur lätt det är att sköta en ekonomi där de är två vuxna och två barn. Ja, det fattar ju jag också att det kanske inte är så svårt. Men allting är ju beroende av var denna familj bor och vad föräldrarna arbetar med.
"Det är därför vi har riktat in skattelättnader för låginkomsttagare" säger kloke herr Reinfeldt. Vi vet ju att de som tjänat mest på detta är personer som redan har massa pengar. Reinfeldts älskade skattesänkningar leder också till att priserna för sjukvård och lokaltrafiken (i Stockholm) ska höjas. Personligen betalar jag hellre 200 kronor mer i skatt i månaden om fler personer slipper höjda engångskostnader - för jag vet hur det känns att behöva vända på varenda krona.
Jag är själv barn till en ensamstående mamma med fyra barn som aldrig tjänat över 25.000 kronor i månaden. Jag kommer ihåg när jag blev sjuk för andra gången på en månad när jag var 15 och satt på sjukhuset och började gråta av de skuldkänslor jag fick när jag fick ännu dyrare medicin som mamma återigen behövde betala för min sjukdom. Inget barn ska behöva reagera på detta sätt.
"vi måste sätta dem i arbete" är det någon som kommenterar - Men de som redan jobbar då? de som kanske jobbar i butik, på restaurang eller kör taxi? Det är faktiskt jobb också, men ger inte nödvändigtvis några höga löner för ensamstående föräldrar. Det är så himla lätt att sitta och komma med lösningar när man inte vet hur verkligheten ser ut. Jag tvivlar ju på att alla de barn som lever i fattigdom har arbetslösa föräldrar.
Skärpning!
Om det nu är så kaotiskt som det faktiskt verkar vara då måste vi hjälpa till, inte bara berätta hur lätt det är att ha en balanserad ekonomi.
Folk som bara tänker på sig själva och sin (nuvarande) situation gör mig arg som fan.
